Fornlämningar på Ornö

Av Kjell Linnér

Sommaren 1978 deltog FNSiN-medlemmen Kjell Linnér i Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering i delar av Stockholm skärgård, omfattande hela socknarna Ornö och Dalarö samt Ö Österhaninge och S Tyresö, alltså delar av både inner-, mellan- och ytterskärgård. Eftersom Ornö socken innefattar så skiftande natur- och kulturmiljöer, särskilt efter år 1978 års inventering, som gav många nya och oväntade fynd, handlar artikeln främst om fornlämningarna där. I höstas ledde Kjell en föreningsexkursion på Ornö. Det blir antagligen en repris i vår eller i sommar.

”Inga gravfält finns som kan föra Ornöbornas anor ner i förhistorisk tid”, skrev Alf Nordström i sin 1977 utgivna ”Vägvisare till kulturen i Stockholms län”. Före den inventering som gjordes 1978 var endast 3 förhistoriska gravar kända och rapporterade i Ornö socken. Ingen av dessa var dock besiktigad av fackmän och därför ej heller R-markerad. De utgjordes av en hög, ett röse och en rund stensättning.

Ornö socken är belägen i Haninge kommun i Stockholms södra skärgård. Inom socknen påträffas såväl mellanskärgårdsmiljö som extrem ytterskärgård. Själva huvudön Ornö åtskiljes från fastlandet på Södertörn av ett i genomsnitt 4 km brett sund. Ön är ca 14 km lång i riktning nordnordöst-sydsydväst och i allmänhet 3-4 km bred. Den är en av skärgårdens mest höglänta öar med större partier över 25 m och toppar mellan 40 och 60 m över havet i sin västra del. På ön finns vidare flera mindre sjöar, den högst belägna 17 m över havet. Ön omges av talrika öar och skär, talrikast i öster ut mot det öppna havet.

Socknen fornminnesinventerades för revidering av Ekonomisk karta över Sverige under ca 10 veckor sommaren 1978 av Riksantikvarieämbetet genom författaren med Gerhard Flink som arbetsledare. Förstagångsinventeringen ägde rum under ett par veckor 1951. De tre förhistoriska gravar som var kända före 1978 ligger alla i socknens västra del: en hög, belägen vid Brevik ca 15 m över havet, ett röse vid Björkösund i sydväst mellan 5 och 10 m över havet, samt en rund stensättning på samma låga nivå på den närbelägna, bergiga Björkö.

Under inventeringens gång framkom inte mindre än 54 stensättningar på 28 lokaler, fördelade på tre mindre gravfält med 5-8 gravar, och resten på lokaler med 1-3 gravar, de flesta ensamliggande (kartan). De är alla, utom möjligen två kvadratiska stensättningar vid Varnö by på öns södra del, av samma typ och nästan undantagslöst av samma form, nämligen runda eller närmast runda med fyllning av i allmänhet 0,2-0,4 m stora stenar, vanligen endast lätt övermossade. Ett par är närmast kvadratiska. De är i allmänhet endast 2-6 m i diameter och 0,2-0,3 m höga, med påfallande flack profil. Några få kan betecknas som röseliknande. Flera har spår av kantkedja.

De båda stensättningarna vid Varnö by ligger på en mindre höjd, 10-15 m över havet. Två av de nyfunna gravarna förefaller, enligt nivåkurvorna på den nya ekonomiska kartan, ligga på en nivå av 15-20 m över havet. Det gäller en vid Lättinge på Ornös sydvästra del samt en på den närbelägna lilla Segholmen. Den sistnämnda stensättningen ligger, liksom en högre belägen på Breviksnäs yttersta udde, ut mot den gamla segelleden mellan Ornö och Gålö på fastlandet. Utanför sockengränsen ligger i samma farled ett ståtligt röse på den lilla men höga Rågholmen.

Alla de övriga 50 stensättningarna tycks vara belägna på nivåer mellan 20 och 35 m över nuvarande havsnivå. De ligger samtliga i det inre av centrala Ornö, på krön och avsatser av bergklackar i barrskog, relativt långt från sentida bebyggelse och nutidens kustlinje. Om man tänker sig kustlinjen 15 m högre än i dag, som den borde ha sett ut under yngsta bronsålder, blir bilden helt annorlunda. Redan då torde Ornö ha varit den kanske högsta och längsta av skärgårdens yttre öar med en sammanhängande längd av nästan 9 km, dessutom väl skyddad av en arkipelag av mindre öar och skär, vilka idag utgör delar av huvudön. Djupa vikar skar då som nu långt in i ön, och längst in i några av dessa ligger de flesta av gravarna i två större koncentrationer, i närheten av den plats där dåtidens Ornö var som smalast, endast ca 100 m bred.

Inom dessa båda koncentrationer påträffades även tre mindre skärvstenshögar, två nära varandra i det norra området och en i det södra, alla på en nivå av ca 22-26 m över havet. De är 5-7 m i diameter och 0,3 - 1 m höga samt kraftigt övermossade, innehållande vanligen 2-15 cm stora skärvstenar i svart jord. De är exponerade mot söder i svagt sluttande moränmark och ansluter till synbarligen stenröjda, mindre områden med ålderdomliga röjningsrösen, troligen boplatsytor. Flera obetydliga skärvstensförekomster kunde konstateras i markytan inom det norra området.

Nämnas kan även 26 lokaler inom Ornö socken med stensättnings- och röseliknande lämningar, av vilka några av de förstnämnda trots sina mindre volymer är svåra att förklara som något annat än gravar. De finns nämligen ofta i anslutning till mer tydliga gravar, och nästan uteslutande på samma höga nivå över havet. I ytterskärgården ligger ibland stenkummel på de högre krönen, särskilt på gamla fiskeskär som Huvudskär. De ligger i allmänhet över 5-meternivån, och många är av ålderdomlig karaktär. De utgör väl knappast förhistoriska gravar, även om dessa fiskeskär är kända åtminstone sedan senmedeltid.

Den förmodade bronsåldersmiljön på Ornö har visat sig vara unik i Stockholms skärgård, även efter 1978 års inventering, vilken omfattade hela området utanför Södertörn och Roslagen. Man kunde kanske ha väntat sig något motsvarande i angränsande områden på fastlandet, men ingenting dylikt framkom. En tidigare känd liknande miljö finns dock på fastlandssidan av Vätö socken i Norrtälje kommun, intill gränsen mot Roslagsbro socken. I samma topografiska läge som på Ornö ligger här i barrskogen ett 30-tal stensättningar och några rösen inom ett begränsat område. De förefaller vara av samma typ som på Ornö. Några skärvstensanläggningar är här ej kända. Miljön är ej heller lika utpräglat maritim som den är och än mer måste ha varit på Ornö. Motsvarigheter kan annars sökas främst på Åland, där kombinationen gravar - skärvstenshögar - boplatser från bronsåldern finns belagda på fasta Åland, skärvstenshögar emellertid sparsamt. Dylika finns däremot i stort antal i den åländska ytterskärgårdssocknen Kökar (Gustavsson 1980), där den välkända Otterböteboplatsen från bronsålderns sista skede ligger. Å andra sidan saknas på Kökar förhistoriska gravanläggningar, med ett par undantag.

Längs den gamla farleden mellan Ornö och fastlandet har människor begravts i alla tider. Ett par troliga bronsåldersgravar på Ornösidan är redan nämnda. Den kanske i detta sammanhang intressantaste ön i farleden är den lilla men höga Rågholmen mellan Dalarö och Dalarö skans. Där ligger på krönet, 15-20 m ö h, ett ståtligt röse. Traditionen berättar visserligen att det byggts som utsiktspunkt åt drottning Kristina en gång vid hennes avvinkande av den svenska flottans avfärd. Det är dock utan tvekan en förhistorisk gravanläggning. På samma ö är sluttningen nedanför röset full av s k tomtningar, mer eller mindre runda stenkonstruktioner. De utgör lämningar efter primitiva, troligen tillfälliga bostäder av ålderdomlig karaktär. Traditionen berättar att de använts vid byggandet av Dalarö skans på 1600-talet då fästningen flyttades från Dalarö till sin nuvarande plats på Stockskäret. Stenen till bygget bröts då på bl a Rågholmen.

Gålö och kustområdet upp mot Smådalarö är påfallande fattigt på förhistoriska lämningar, endast enstaka gravar av järnålderstyp förekommer, samt på Gålö ett par fornborgar. För att finna någon genuin järnåldersbygd måste man söka sig en bra bit innanför själva kusten, till förhistoriska gårdar som Mörby, Ösby, Väsby och Vinåker, belägna i den långa dal, som i öster mynnar ut i Vinåkersviken. Vid Väsby och Åva framkom även nya järnåldersgravfält. Gravfältet vid Åva är det enda kända i södra Tyresö socken. Läget längst inne i en järnåldersvik är detsamma som i den nära söderut belägna Vinåkersviken. Fyndet kom därför inte helt oväntat.

På Havtornsudd längst ut på Gålö ligger två stensättningar med stenfyllning, med en km mellanrum. Den ena tillhör utan tvekan yngsta järnålder. Den andra är av samma typ, men belägen endast 2-3 m ö h! Trots att anläggningen p g a landhöjningen måste vara från historisk tid är den svårbegriplig som något annat än en grav. Mellan dessa båda stensättningar är en begravningsplats från sen tid. Enligt uppgift har ryska soldater eller sjömän begravts där, vilket fynd skulle visa. Det bör väl då ha skett på 1700-talet, vid någon av de två stora påhälsningarna av ryssar i skärgården, den första för att plundra, den andra för att skydda kusten mot andra fiender. Sådana sentida begravningsplatser av olika slag är vanliga i skärgården. Många är bara kända genom påstådda fynd av skelettdelar eller genom äldre uppgifter och är nu utan synlig markering ovan mark. I nämnda farled ska begravningsplatser ha funnits på Stora Skrakholmen och på Aspön, samt finns fortfarande i Dalarö, på norra Kycklingen och på Segholmen utanför Björkö. Ofta har de samband med epidemier, t ex kolera.

Minnen efter de nämnda ryssbesöken under 1700-talet är de flerstädes i skärgården förekommande s k ryssugnarna - lämningar efter ryssarnas läger. De är på vissa platser koncentrerade i större antal, t ex på Utö och den lilla ön Stendörren nordöst om Smådalarö. Inom Ornö socken finns en vid Kymmendösund och en på Kvarnö, båda välbevarade och undangömda i tät vegetation en bit från stranden. Ett märkligt läge har den ryssugn som påträffades högt belägen i skogen söder om Stensjön i Tyresö socken. Den ligger flera kilometer från havet men är helt säkert en ryssugn.

Ungefär lika många lokaler som förhistoriska gravar utgjordes inom Ornö socken av bebyggelselämningar av olika slag. Det rör sig mest om torpgrunder från de senaste seklen, både på huvudön och de mindre öarna ut mot havsbandet. Många av dessa torp, ofta ett par hundra år gamla, sägs ha använts som ved (!) under 1940-talets krigsår. På några av de yttre öarna finns också grunder efter fiskebodar från den tid då fisket här var mycket betydelsefullt, främst på Huvudskär, Sadelöga, Borgen och Bodskär. Dessa öar är kända som fiskeskär sedan tiden 1450-1550 och framåt men kan möjligen som sådana vara äldre. Längs farleden innanför Ornö låg förr krogar för bl a de fiskare som rodde eller seglade till Stockholm med sin fångst av fisk, t ex på Mickelsland och Rosenön vid Smådalarö.

På berghällar, gärna intill torp och fiskebodar, påträffas ofta sentida ristningar från 1800- och 1900-talen, sällan äldre. De består i allmänhet av personnamn eller initialer samt årtal. På Ornös sydspets framkom dock en ristning från år 1610 med en kompassros några meter därifrån. Förutom sådana kompassrosor förekommer i skärgården ibland s k labyrinter, ofta på fiskeskären. Stenlagda labyrinter förekommer inom Ornö socken på Borgen och Huvudskär. Endast en kan p g a nivåförhållandena ha någon högre ålder, men också denna är enligt ortsbefolkningen relativt sent anlagd. Åtminstone torde samtliga (tre större) vara omlagda under senare år. På Huvudskär finns också rester efter äldre uppdragningsplatser för båtar, s k båtlänningar. En tydligen utbredd sed var i äldre tid att offra mynt i naturliga jättegrytor. Sådana offerplatser förekommer bl a i Ornö, Dalarö och Österhaninge socknar. Många kopparmynt, ibland silvermynt, kommer verkligen från flera av dessa jättegrytor, från 1600-1800-talen.

Lämningar efter äldre industriverksamhet i Stockholms södra skärgård förekommer inte bara genom Utös järngruvor. Inom Ornö socken finns t ex slaggvarp m fl rester efter en masugn från 1600-talet, ett tegelbruk från 1700-talet, samt ett stort antal större och mindre fältspatbrott från tiden omkring år 1900 och framåt, de senare ej medtagna i fornlämningsregistret. Märkliga är de något svårförstådda lämningar efter ett varv som ännu kan beskådas på Stora Rotholmen mitt i den gamla farleden. Det var i bruk under Erik XIVs tid på 1500-talet. Många slags sentida kulturlämningar och företeelser finns representerade i nämnda socknar, men eftersom de inte är typiska för skärgårdsmiljön omtalas de inte här.

Slutligen kvarstår frågeställningen vad den ålderdomliga fornlämningsmiljön på Ornö representerar. Angående Åland har man ansett sälfångst, främst av gråsäl, vara klart belagd genom det osteologiska materialet och andra omständigheter. På Ornö måste möjligheten till åkerbruk under denna tid ha varit obefintlig, möjligen har en begränsad boskapsskötsel kunnat äga rum. Det stora antalet gravar är boplatsindikerande och tyder på en relativt långvarig vistelse här ute, alternativt har en större grupp människor varit verksamma här under en begränsad tid. Även miljön kring en säsongsboplats kan för ett fångstfolk ha varit så viktig att man velat begrava sina döda där. Skärvstenshögarna utgör klara boplatslämningar och ligger tillika i utmärkta boplatslägen. De låg vid 15 m högre havsnivå än i dag ca 100-200 m från stranden. Om de varit direkt strandbundna, måste anläggningstiden flyttas tillbaka långt ner i bronsåldern, men man kan möjligen lika gärna ha velat bo en mindre sträcka från själva vattenbrynet. Slutsatsen blir att Ornö troligen redan under bronsåldern hade en åtminstone säsongsmässig, men relativt långvarig mänsklig bosättning, antagligen delvis baserad på sälfångst.

Referenser: 

      Gustavsson, K. (1980) Skärvstensrösen på Kökar - förhistoriska trankokningsplatser? C-uppsats i arkeologi. Stockholms universitet.
      Linnér, K. (1979) Något om fornlämningar i Stockholms skärgård. Meddelanden nr 3 från Marinarkeologiska Sällskapet, Stockholm.
      Linnér, K. (1984) ”Skärvstenshögar i kustmiljö - Ornö”, I: Hyenstrand (red): Bronsåldersforskning, Arkeologiska rapporter och meddelanden från institutionen för arkeologi vid Stockholms universitet. Nr 17.
      Nordström, Å (1977) Vägvisare till kulturen i Stockholms län. Stockholm.
      Tegengren, H (1970) Fångstmän och amasoner. Säsongsflyttningar inom äldre jägar- och fiskarsamhällen. Årsboken Norrbotten.

Karta: Förhistoriska fornlämningar inom Ornö sn i Stockholms södra skärgård. Efter Fornlämningsregistret för ekonomiska kartan

Bildtexter

Karta: Kjell Linnér

När stensättningarna på hällavsatsen anlades för kanske 3000 år sedan, utgjorde den smala mossen nedanför gravarna den innersta delen av en lång havsvik (Raä nr 58, Ornö socken)

Den första av de år 1978 upptäckta 54 stensättningarna (Raä nr 22, Ornö socken)